Känns som en riktigt tung vecka, kände mig trött och sliten förra veckan och den här veckan är inget bättre, Känner mig bara less och gråtfärdig...vet ju att det inte är så farligt, så är det ju, man har egentligen ingenting att klaga på, det är bara dom där känslorna...man kan ju undra ibland också vad allting kommer ifrån.
Så skönt varje dag man kommer hem till gänget, där mår man bäst, med Skepptunaligan 
och min bästa vän Stefan. Koncentrerade mig i dag och kunde ändå känna av lite andra vibrationer på jobbet än tidigare...helt OK...men, men...
Så här har det sett ut allför länge nu......
En solig dag som denna kan det se vackert ut..men alla de andra dagarna när allt har samma färg, snön lika grå som himlen...dag ut och dag in.....I helgen var det en bra helg..badning och genomkamning av Valle! Han blev så fin ! Städning av altanen på baksidan..det var ju i alla fall 0 gradigt, så snart börjar väl grillsäsongen kan jag tänka...
Så i går långpromenad och sedan långpromenad med det här gänget...
Vi gick en annan runda, rakt bort mot Lilla Ulentuna och så på väg hem då...salukisarna får nys på en hög med hästskit....ähh.. ja ha....som fastspikade i dessa stallets läckerheter och så de andra två då...
Längre fram ser man nåt litet som far som en dåre fram och tillbaka, fram och tillbaka över ängarna. Nåt svart lågt som rör sig snabbt över snön..
Sukisarna har sett den men bryr sig inte, eller så har de sett vad det egentligen är och de andra två kanske har sett men vill inte inse...
Nikki vrålar rakt ut och hoppar upp och ner, och Tian förståss lika dant...herregud va spännande. Den som inte visste att vi var ute kunde inte missa det nu, de vrålar så att hela Skepptuna vet om att vi är på gång....ja, vad göra...vi avvaktar..
Den lilla som springer ikring är en Setter men det ser ju inte hundarna på håll, när hunden väl är under fotgående igen kan vi gå framåt och gå efter ekipagen som visar sig vara 4 stycken, ner mot asfaltsvägen och hemåt.
Tian går ovanligt snyggt i snöret efter all uppståndelse, så pass att jag tror ett tag att jag tappat kopplet. Hästen kommer fram och är bara nån meter ifrån oss, men hon kikar bara på den och går sedan framför mig i kopplets längd snyggt utan att dra.
Vad hände?
Annars brukar hon alltid ta ut det mesta av promenaden på vägen hem, kolla alla dikeskanter snövallar och spår...
Vet inte om det var nån tröst...en bild på grannens hus 1 mars förra året...
2011-02-28 21:21